Jag har börjat tänka på lite småsaker och även börjat irritera mig på det. Verkar som att jag börjar få, eller redan har fått, en slags liten otur.

Men förra våren letade jag som en galning efter korsringar, efter ett halvår hittade jag äntligen en svart korsring - som var den sista i affären. Men jag hade minsann inte hittat eller sett någon annan med en sådan ring.. Efter cirka tre, fyra månader släpps dessa ringar i alla affärer som finns att hitta. Kändes väl skönt att vara "ensam" om den i en liten tid, men dom som hade frågat mig vart dom fanns att köpa behövde bara vänta i några få månader, när man själv har slitit, jäktat, sprungit, skyndat sig och letat efter den dära ringen. Dessutom bland dom första dagarna i min nya skola tappar jag bort min ring med en rätt lång historia bakomsig. Vad är detta? Den lär ju inte bli återfunnen igen.. (speciellt inte när nästan alla affärer slutat sälja ringarna nu). Där fick ni många oturer om en och samma sak.

Jag är en sån person som också kan ha svårt att bestämma sig (alltså få svåra hjärtattack beslutsångestar) och om jag har bestämt mig långt innan att jag vill ha någonting i min garderob eller bara ha ska det vara p-e-r-f-e-k-t. Har letat efter ett par speciella jeans i ett halvår nu också, men ingen affär jag har tittat i eller någonstans i huvudtaget säljer någon ett par sådanna jeans som jag har i mitt huvud. Om jag senare kommer hitta ett par sådanna jeans, eller ett par liknande, kommer jag ångra mig för att det inte var sådana. Eller..?

Nu till den stora frågan, eller stora och stora, varför säger man att man kan dö för någonting, sedan går och köper det man dör för och inte dör..? Hmn..